So may the sunrise bring hope where it once was forgotten
Sons are like birds, flying upward over the mountain

Mother I made it up from the bruise on the floor of this prison
Mother I lost it, all of the fear of the Lord I was given
Mother forget me now that the creek drank the cradle you sang to
Blood on the floor, fleas on their paws,
And you cried 'til the morning

So may the sunrise bring hope where it once was forgotten
Sons are like birds, flying always over the mountain

Idag var en sådan där dag då allt liksom stannar upp lite, om så bara för en sekund. Idag var en bra dag, en fin dag, en härlig dag, en underbar dag, idag var vår dag.

Vid 11 tiden idag bestämde vi oss alla för att bege oss till Waynes och ta oss en välförtjänt lunch. Jag, Elin, Linn, Amanda & Louise. Vi. Och när vi satt där samlade, bland trånga bord, avnjutande varsin kopp kaffe, så slog det mig. Även om det allt för ofta känns som att skoltiden aldrig vill ta slut och att studenten verkligen drar sig för att slå in, så var det idag som det verkligen gick upp för mig att vi snart slutar skolan. Att vi alla kommer att "skiljas åt" & inte spendera varenda vardag tillsamans. Att vi inte längre kommer studera till prov tillsamans, att vi inte längre kommer åka iväg till Il Piato & äta lunch medan vi snackar om allt för privata saker, att vi inte längre kommer sitta mittemot varandra den där första skoldagen varje nytt år.
Att allt det som vi är bekanta med snart når sitt slut.

& trots att jag vet att det alltid kommer vara vi. Att vi alltid kommer vara vänner & att de alltid kommer vara mina absolut bästa vänner så kan jag inte rå för att bli en aning nedstämd över tanken. Ibland är det inte lätt när det är svårt. Men på min student kommer jag hålla huvudet högt, när Vi tillsamans springer ut, leendes & redo att möta allt det nya som livet har att erbjuda.

Jag vill gå längs ömhetens belysta trygghetsstigar, När löven faller likt utarmade drömmar mor marken, då vill jag binda hopp och förtröstan inom mig. Då vill jag hålla aprilvärmen mellan fingrarna. Som en vän jag aldrig fått lära känna.

Eftersom att jag inte vågar gå själv. Jag stannar tiden i en parallell verklighet. I ett annex till himlen har jag snickrat broar till den existensiella evigheten jag alltid drömt om. Jag fryser varje minut, blir tidlös och blir evigt ung, men jag skapar revolution gentemot tiden

Och människor talar om tiden som ett begrepp. För mig är tiden en elegisk person. En person som sviker, smärtar, längtar, slår, hatar. Tiden rör sig som en monstruös lismande skugga genom sovrummet, likt ett illasinnat andeväsen som tränger sig in under mina ögonlock. Tiden är livets sanningsserum och drömmarnas giftkapsel Emotionellt mord för den som längtar och för den som drömmer

There is no better friend than a sister. And there is no better sister than you.

Jag hade allting i mina snöblekta händer, men jag ville inte visa det.
Tog allting för givet så när allting blev förlorat kunde jag säga att jag ändå inte ville ha det, att det var okej.
Där fåglar inte längre flyger, där kommer jag att vandra.
Och om du ser mig tillbaka här dagen efter, så är det inte mig du ser.


Detta är det säkraste sättet, för du var pojken
som inte kunde sluta drömma.
Och jag blev precis som du, så varför inte erkänna för mig
att det är det enda sättet för dig.

Allt du ville var att säga farväl, att gå vidare med ditt liv.
farväl

godmorgon!
Sitter och smuttar i mig en sista kopp kaffe och ska snart börja slänga på mig lite kläder för att bege mig in till skolan. Denna vecka har varit otroligt utmattande och jag är helt slutkörd när det kommer till skolan.
Dock är det inte slut än..jiihoo! Under denna vecka har jag på något sätt lyckats sträcka mig i ländryggen och nu gör det fytusan ont vad jag än gör. Känner mig som Berit 82 år, nu fattas bara katterna och de fula tantgardinerna.

Men i allt mörker finns det såklart en gnutta ljus, och då syftar jag inte på alla vårtecen som börjar blomma ut just nu. Det enda som gör att jag klarar av skolan är mina egna solstrålar och de tackar jag gudarna för. har saknat dessa mongon under lovet och det är skönt att se deras fula trynen igen.

Shiat vilket väder! Tog min kaffekopp och slog mig ner på en sliten stol, ute i solen,
H-ä-r-l-i-g-t!

that awkward moment when you’re jealous of a 10 year old for being prettier than you will ever be.